Det diskuterades flitigt under andra dagens förmiddag kring vetskapen om att trots att vi sedan länge har kunskap om och via forskningen har det blivit fastställt, att beroende och missbruk är en familjesjukdom. Trots denna kunskap och att vi vet så mycket mer idag än för 20 år sedan, så finns det fortfarande belackare som inte tycker att vi ska blanda in våra barn i problematiken. Denna grundsyn finns hemma i Sverige och den finns även här i USA. Till och med inom Betty Ford Centers terapeutstab så existerar den. Alltså skickar inte alla terapeuter sina klienters barn till Childrens Program, även om programmet finns.  Jerry Moe´s syn på detta fenomen är att prevention och inte minst när det gäller små barn, inte är lönsamt för vissa. Att man inte kan ta betalt på samma sätt som för behandling av beroendet – sjukdomen.  Har man nu kört programmet i snart 40 år, finns det ju givetvis kraft och helande i det som görs.

Antalet deltagare i den longitudinella 50 åriga studien var visst 505 personer totalt. Emmy Werner studerade barnen vid 10, 18 34 och vid 50 år. Hon tog reda på bland annat hur de hanterade olika former av stress. Vid studiens slut visade det sig att 71% av barnen mitt i livet vid 50 års ålder mådde bra. Dessa 71% var genom åren inte samma barn. De skyddsfaktorer som gjorde att de mådde bra handlade alla om att de hittat olika relationella sammanhang som de mådde bra av. De fyra viktigaste områdena; militären, bra partner, hittat tro eller funnit en bra terapeut. Dvs. familjen i olika sammanhang är oerhört betydelsefull.

Idag har vi jobbat en hel del med inledningen av programmet och arbetat med  hur vi bemöter barn, hur vi bemöter föräldrar och hur vi skapar värme, förtrolighet och trygghet den första timmen i programmet.